Jag är benägen att hålla med om att det man inte vet något om, har man inte ont av, men i Eskilstunabornas fall kommer en sådan inställning göra mer skada än nytta. Det jag förundras över så här sex månader efter att bomben om Senior Materials giftutsläpp, slog ned, är hur fullkomligt ovetandes många i staden verkar vara. Då tänker jag, att de kanske i enlighet med Thomas Grays tanke, vill låtsas om att utsläppen inte kommer att inträffa (för att bevara sitt förstånd), eller så är de helt enkelt lika oinsatta som vissa kommunalråd.

Tyvärr är de planerade utsläppen inget som kan ignoreras, för att sedan tro att “det löser sig”. Min 8-åring berättade för mig att ett barn i skolan påpekat att “allt med Seniorfabriken är fejk”. Jag undrar så vad det barnets föräldrar sagt till sitt barn. För egen del, skulle jag inte kunna lura mina barn att tro att 900 ton metylenklorid i luften runt deras skolor är något ofarligt. Jag förstår att man inte vill oroa barnen, men hur ska man försvara beslutet att inget berätta? Om Eskilstuna får en ökning av cancerfall inom tio år, om en allvarlig olycka med otänkbara konsekvenser inträffar, om oförklarliga sjukdomsfall visar sig bli vanliga -ska man då fortfarande låtsas som om ingenting hänt? Ska man då fortsätta rycka på axlarna och säga till sina barn att “-det är bara fejk”?

Kanske är det också så att många inte har en jäkla aning. Hyresgästföreningen kom och knackade på hos mig. Vi samtalade kort. Jag nämnde att vi planerar att lämna Eskilstuna på grund av Senior Materials fabrik. (En protest, en flykt, ett räddningsuppdrag). Hyresgästföreningens representant tittade frågande på mig. Det är en blick jag mött många gånger. Den frågande. Då tänker jag alltid “hur kan de ha missat?” Men, så slår det mig att informationen om de planerade utsläppen knappt når utanför Facebook-grupper och Eskilstuna Kuriren. Det är ju också där den sorgliga historien kring den uteblivna demokratin börjar. I augusti 2021 satte Senior Material ut en annons i Eskilstuna Kuriren. Den annonserade inbjudan till samråd. Hade Eskilstunaborna då, liksom nu, nåtts av informationen, -hade kanske inte fabriken byggts. Endast 10 000 av kommunens 100 000 prenumererar på Kuriren. Endast 12 personer från allmänheten kom till samrådet. Det är inte så konstigt att jag får den där frågande blicken när jag pratar om Senior Material. Informationen är otillräcklig. Folk vet inte. Och hur ska man kunna påverka något man inte känner till? Nu utgår jag ifrån att du som läser detta delar min uppfattning om att utsläppen måste stoppas. Därmed vill jag uppmana till fler försök att göra så många som möjligt medvetna om vilken hälso- och miljöfara vi står inför. Okunnighet kommer inte att bli Eskilstunas lycka.

Alexandra Rönnudd